Det saknas inte utmaningar vid arbete med DAS. Motståndet som kan uppstå vid DAS-arbete är dock inget märkligt eller specifikt för just denna metod – det speglar välkända mänskliga reaktionsmönster vid förändring. Tack vare 1200 reflektioner från ett hundratal tidigare deltagare i denna utbildning har vi också god kunskap om vilka utmaningarna är och när i processen de uppstår. Vi har i vårt arbete hittills sett ett trettiotal olika återkommande utmaningar, främst inom fyra huvudområden: tid och arbetsbelastning, metodens komplexitet för lärledare, psykologiska faktorer för deltagare samt organisatoriska och kulturella förutsättningar. I detta kapitel går vi igenom dem så att du ska slippa bli alltför överraskad över utmaningarna och motståndet när det kommer. Fokus är inte här så mycket på hur vi hanterar utmaningarna, det berörs i andra kapitel.
Många utmaningar vid DAS-studier speglar människors tvekan inför det nya, deras omsorg om vardagens trygga rytm och ett naturligt obehag inför att behöva formulera sina tankar och känslor mer öppet. När syfte, roller eller förväntningar känns otydliga växer motståndet, liksom när digital datainsamling misstolkas som styrning eller bedömning. Ofta handlar det mindre om metoden i sig och mer om att något nytt och ovant gör anspråk på tid och uppmärksamhet och därmed rubbar vardagen. Det viktiga är att komma ihåg att dessa reaktioner är normala och väntade, inte tecken på att något gått fel. När deltagarna på djupet förstår syftet, ser kraften i DAS och själva får uppleva värdet med ”lagom”-vetenskapligt arbete så falnar ofta motståndet och ersätts av entusiasm.
Många av utmaningarna handlar om konkreta saker i vardagen. Tidsbristen gör det svårt att skapa den rytm som DAS behöver, samtidigt som metodens olika delar i början kan upplevas både ovana och komplexa initialt. Många lärledare brottas med att formulera bra uppdrag och taggar, många deltagare känner osäkerhet kring att dela känslor och reflektioner i skrift. Det är inte ovanligt att kollegor visar skepsis eller att syftet uppfattas som otydligt, särskilt när roller eller mandat ännu inte är klargjorda. Oro kring datainsamling, etik och upplevd kontroll är en annan källa till friktion. Dessutom utmanar DAS många verksamheter på deras svagaste punkt – förmågan att analysera sitt eget lärande systematiskt. Lägg därtill att det krävs uthållighet för att hålla tempot uppe över tid, så framträder en bild av ett arbetssätt som både utmanar och utvecklar organisationens förmåga att lära.
8.1 En modell med åtta utmaningar
Figur 8.1 sammanfattar åtta återkommande utmaningar som vi gång på gång har sett när DAS lärs ut till nya deltagare. Tillsammans bildar de en modell som fångar bredden i de hinder som deltagare upplever – från individens känslor till organisationens strukturer, från metodens tekniska detaljer till akademins traditionella kultur. Att något lyfts som en utmaning betyder dock inte nödvändigtvis att det har varit ett problem i praktiken – det kan också handla om deltagares oro inför att stöta på dylika problem. Ofta hör vi att DAS tags emot bättre än de hade väntat sig när de väl sätter igång en studie med sina kollegor eller andra deltagare.
Modellen i figur 8.1 beskrivs mer detaljerat i en forskningsartikel jag presenterade på en konferens i Tyskland i juni 2025, se referens nedan. De tre första utmaningstyperna till vänster i modellen rör främst praktiker: organisatoriska och psykologiska utmaningar samt svårigheter kopplade till att arbeta vetenskapligt i helt vanliga organisationer. I mitten av modellen ser vi utmaningar alla deltagare beskriver, oavsett om de är praktiker eller forskare. Det handlar om utmaningar med att hinna följa en utbildning i DAS när vardagen rullar på, att implementera DAS i deras stressiga vardag samt att de oroar sig för hur de ska lyckas uppnå hög kvalitet i deltagarnas reflektioner. Till höger i modellen återfinns utmaningar som främst lyfts av deltagare på högskolor och universitet. Dessa kan handla om konservatism, jantelag, karriärfrågor och motstånd från kollegor som föredrar mer traditionell forskningsmetodik. En del akademiker lyfter också djupare utmaningar kopplade till klassiska filosofiska frågor som epistemologi och ontologi.
Tillsammans ger dessa åtta utmaningstyper en realistisk karta över den terräng som deltagare rör sig i när de börjar arbeta med DAS. I resten av kapitlet använder vi modellen som kompass, och går igenom tidigare deltagares reflektioner kring varje område. Utmaningarna redovisas kort, men utan att ta upp hur de kan hanteras, eftersom det berörs i andra kapitel i denna handbok.
Figur 8.1. En modell med åtta utmaningar med DAS. Tagen från artikel av Lackéus (2025) citerad nedan.
Läs mer:
Lackéus, M. (2025). “I have All the Feelings”: Navigating the Emotional and Practical Challenges of Research Method Innovation in Entrepreneurship Education ECSB 3E, May 20-22, Munich.
8.2 Organisatoriska utmaningar – skapa hållbart värde, ledningsstöd och ärlighet
Deltagarnas reflektioner från tidigare beforskarutbildningar visar att den första organisatoriska utmaningen handlar om att skapa värde internt. Många uttrycker osäkerhet kring om kollegor kommer att uppskatta eller ens förstå nyttan med DAS. Flera beskriver att deras organisation ”inte är så förändringsbenägen”, att man ”fastnar i gamla rutiner” och att det därför krävs både mod och pedagogisk fingertoppskänsla för att visa varför DAS faktiskt hjälper människor i vardagen. Det är alltså inte värdet i sig som saknas, utan förmågan att få andra att se det.
Den andra utmaningen rör hållbar användning över tid. Reflektioner från både svenska och internationella deltagare beskriver hur vardagens tempo gör kontinuitet svårt. Uppdrag glöms bort, rytmen sackar, analysmöten ställs in. Tid och arbetsbelastning framstår här inte som individuella problem, utan som strukturella hinder för uthållighet. Den tredje organisatoriska utmaningen är ledningsstöd. Flera deltagare skriver att framgång hänger på att chefer ”ger legitimitet”, skyddar tid, och visar intresse för resultaten. Utan detta riskerar DAS att ”falla mellan stolarna” eller bli ett sidoprojekt som deltagarna driver på egen hand.
Slutligen lyfter deltagarna betydelsen av reflekterande ärlighet. Många skriver att ärlig reflektion kräver trygghet, klara ramar och en kultur där känslor inte misstolkas som kritik. När detta saknas blir reflektionerna försiktiga eller ointressanta – men när tryggheten finns växer både lärande och mod.
8.3 Psykologiska utmaningar – bluffkänslor, känslomässighet och trygghet
I deltagarnas reflektioner framträder ett tydligt psykologiskt mönster. Många brottas med en känsla av att inte riktigt ”ha rätt” att forska. Denna form av impostersyndrom (att känna sig som en bluff eller bedragare) kommer till uttryck i kommentarer som ”vem är jag att göra detta?”, ”jag känner mig som en nybörjare” och ”tänk om jag gör fel?”. Känslan förstärks när man ska formulera uppdrag, tolka data eller ge återkoppling – moment som traditionellt kopplas till expertis snarare än till vardagspraktik. Flera beskriver att detta är både spännande och skrämmande samtidigt.
Nästa psykologiska utmaning är att arbetet upplevs som känslomässigt påfrestande. Deltagare skriver att det ”känns stort”, att det väcker nervositet att blotta sina tankar, och att det ibland är omtumlande att se sina egna känslor och misslyckanden i textform. Reflektionerna visar att lärandet är djupt kopplat till sårbarhet, och att det är just denna sårbarhet som gör DAS utvecklande – men också utmanande.
Den tredje psykologiska utmaningen handlar om trygghet. Många undrar: ”vågar jag vara öppen?”. Rädsla för att bli bedömd, misstolkad eller ”avslöjad” gör att vissa håller igen i början. Där trygghet etableras – genom en vänlig ton i återkopplingen, tydliga ramar och ett syfte som känns meningsfullt – växer däremot modet att skriva mer ärligt. Deltagarna beskriver hur detta steg ofta blir vändpunkten. När tryggheten finns börjar det verkliga lärandet.
8.4 Demokratiseringsutmaningar – att beforska utan att vara forskare
När forskning flyttar ut från akademin och in i vardagspraktiken saknas ofta etablerade referensramar för vad ”forskning” egentligen är i det här sammanhanget. Många deltagare upplever därmed en initial förvirring kring syfte och mål med DAS. Flera skriver att de ”inte vet vad som förväntas”, att de har svårt att avgöra om fokus ligger på egen utveckling, kollegialt lärande eller produktion av forskningsresultat. Osäkerheten bromsar igångsättandet och gör att vissa avvaktar tills bilden klarnat.
En andra utmaning handlar om kommunikationen kring att bedriva vetenskapligt arbete. Många deltagare uttrycker att forskningsspråket känns ovant – begrepp som forskningsfråga, datakvalitet, empiri eller vetenskapsmetodik upplevs som akademiskt laddade. Detta leder till en känsla av distans: ”är detta verkligen för mig?”. Reflektionerna visar samtidigt hur befriande det blir när språket avdramatiseras och en vardagsnära semantik för lekmannaforskare etableras. Då öppnas dörren till vetenskapligt arbetet på riktigt. Många gillar idén om att använda egna termer för när just praktiker arbetar vetenskapligt – att be-forska, att arbeta med en be-forskningsfråga och att vara del av en be-forskargrupp skapar engagemang och en känsla av stolthet.
Slutligen beskriver flera deltagare svårigheter i att formulera beforskningsfrågor och designa sitt eget beforskande. De undrar vad som är ”lagom stort”, hur man väljer ett relevant fokus och hur en fråga ska se ut för att bli empiriskt prövbar. Detta är inte uttryck för bristande förmåga – utan ett tecken på att beforskarrollen fortfarande håller på att tas i anspråk. Sammantaget – när stödet är tydligt och språket tillgängligt blir steget betydligt mindre från ”den som arbetar” till ”den som beforskar”. Detta är i linje med en vision vi tidigt satte upp i arbetet med att utveckla DAS som metodik – vi bollade med fraser som ”forskning åt folket” och att ”arbeta folkvetenskapligt”.
8.5 Träningsutmaningar – tid, metodkomplexitet och finansiering
Många deltagare beskriver hur den första stora utmaningen handlar om tidsbrist för eget lärande. I både svenska och internationella reflektioner återkommer kommentaren att beforskarutbildningen går för snabbt, att man ”inte hunnit läsa boken”, eller att man behöver mer tid för att verkligen förstå och pröva momenten i praktiken. De skriver att det är svårt att avsätta mental och organisatorisk energi för att lära sig en helt ny metod samtidigt som vardagen fortsätter i full fart. Detta skapar en känsla av otillräcklighet, trots hög motivation. Dessa utmaningar föranledde en komplett omdesign av beforskarutbildningen till den form som du nu upplever, och en ganska rejäl förkortning av boken från 250 till 100 sidor. Men en del av dessa utmaningar kan nog ändå kvarstå.
Den andra träningsutmaningen rör metodkomplexiteten. Deltagare uttrycker att logiken bakom modellen – hur uppdrag, taggar, känslor, kommentering och analys hänger ihop – är mer omfattande än de först trodde. Flera beskriver svårigheter med att ”få ihop helheten”, förstå taktiken bakom bra uppdrag eller överblicka analysmomenten. Nybörjare upplever metoden som ”överväldigande” tills de sett den fungera i praktiken. Det är kanske inte för att DAS är så komplicerat i sig, utan för att det är så många nya delar som behöver bemästras.
Den tredje träningsutmaningen gäller finansiering och organisatoriskt stöd för beforskarutbildningen. Flera deltagare uttryckte oro kring hur långsiktigt lärande ska prioriteras ekonomiskt – om deras enhet kommer kunna avsätta medel för beforskarutbildning till alla som behöver det, om kollegor får samma chans att delta och hur arbetet ska skalas upp utan att spräcka budgeten. Reflektionerna visar att denna osäkerhet påverkar motivationen – när finansiering och tid är tryggade vågar deltagarna investera fullt ut i sitt eget lärande. Detta var också en stor anledning till att vi startade Everyday Institute och utvecklade ett sätt att kunna bedriva kostnadsfri beforskarutbildning.
8.6 Implementeringsutmaningar – praktiska hinder, teknik och mänsklig friktion
I reflektionerna beskriver deltagarna hur begränsade resurser och tid ofta blir det första hindret när DAS ska implementeras. Flera berättar att de ”vill mer än de hinner”, att uppdrag hamnar mellan andra arbetsuppgifter och att de måste välja mellan att kommentera reflektioner och hinna med sina vardagsuppgifter eller ledningsarbete. Brist på tid gör också att många avvaktar med att introducera metoden för kollegor tills de känner sig tryggare själva.
Nästa hinder är att gå från teori till praktik. Deltagare skriver att DAS känns tydligt när någon annan förklarar det, men diffust när de själva ska ”dra igång första loopen”. Övergången från förståelse till görande är en känslig fas där många efterfrågar stöd, exempel och kollegial trygghet. En tredje grupp utmaningar rör forskningsdesign – att skapa bra uppdrag, formulera lagom många taggar och välja ett tempo som passar verksamheten. Många beskriver detta som det mest tekniskt svåra steget.
Därtill kommer svårigheter i att engagera kollegor och deltagare. Vissa upplever skepsis, andra oro inför öppenhet eller osäkerhet inför arbetsbördan. När arbetet väl är igång uppstår utmaningar i att dela och ge återkoppling, särskilt med stora grupper. Deltagare beskriver pressen i att kommentera snabbt, genuint och utan att tappa kvalitet. Samtidigt upplever många att dataanalysen känns överväldigande i början – hur man ska läsa värmekartor, klustra citat och förstå mönster.
Slutligen nämner flera tekniska problem som ett oväntat men reellt hinder. Inloggningsstrul, osäkerhet kring funktioner i IT-stödet Loopme och oro kring dataskydd. Dessa hinder är sällan stora i sig, men de kan hämma momentum om stödet inte finns direkt.
8.7 Kvalitetsutmaningar – datakvalitet, etik och förtroende
Deltagarnas reflektioner visar att den första kvalitetsutmaningen handlar om reflektionsdjup. Många beskriver hur svårt det kan vara att hitta rätt nivå i skrivandet. Inte för kort och ytligt, men inte heller så omfattande att tröskeln blir för hög. Vissa skriver att de ”snabbar sig igenom” reflektioner när tiden är knapp, andra att de kämpar med att formulera varför något gick som det gick. Detta skapar variation i materialet – från djupt självreflekterande texter till mer avrapporteringar av vad som hänt. Deltagarna uttrycker ofta önskan om fler exempel på ”bra reflektioner” för att kalibrera sig.
Den andra kvalitetsutmaningen rör datakvaliteten i stort. Taggar väljs olika konsekvent, emotionella skattningar tolkas olika av olika personer, och uppdragens formuleringar påverkar vad som faktiskt syns i datan. Några beskriver oro över att missa viktiga nyanser, andra att taggarna känns ”för breda” eller ”för smala”. Inledningsvis upplever många att datan blir spretig innan mönster syns.
Slutligen uttrycker flera deltagare en stark medvetenhet om etiken i arbetet. De frågar sig hur öppna de kan vara, hur känslor och sårbarhet ska hanteras och hur reflektioner får användas vidare. Det finns också oro för att data kan misstolkas eller uppfattas som kontroll. Deltagarna lyfter därför behovet av tydliga ramar: frivillighet, transparens och omtanke som grundpelare för god kvalitet.
8.8 Akademiska utmaningar – traditioner, statusordningar och metodnormer
I flera reflektioner från deltagare med akademiska tjänster framträder en känsla av att DAS kolliderar med en konservativ tradition inom högre utbildning. Metoder som är nya, iterativa och vardagsnära uppfattas ibland som mindre ”seriösa” än etablerade metoder. Deltagare beskriver kollegor som ”håller fast vid det de alltid gjort” och institutioner där förändring sker långsamt. En andra utmaning är att många akademiska miljöer präglas av standardisering mot konventionella metoder. Peer review-system, forskarutbildningar och tidskriftskrav styr ofta mot välkända format som enkäter, intervjuer eller experiment. Flera deltagare uttrycker oro för hur DAS ska ”tas emot av granskare” och om det uppfattas som legitimt.
Därtill kommer en kulturell dimension: jantelag kring självframhävning. I reflektioner beskriver deltagare rädsla för att sticka ut, driva egen metodutveckling eller presentera något ”för nytt”. Att bli förknippad med en innovativ metod kan kännas riskabelt. Många pekar också på akademiska karriärlogiker. Att kvalificera sig för tjänster kräver ofta publikationer i traditionella kanaler, vilket gör metodinnovation till ett professionellt risktagande.
DAS utmanar även en långvarig preferens för kvantitativa vetenskaper. Deltagare beskriver kollegor som främst värderar siffror, medan kvalitativa data – känslor, berättelser, processer – ses som alltför mjuka. Slutligen uttrycker flera en oro för att kvalitativa metoder riskerar att urvattnas när de görs tillgängliga för fler. Samtidigt beskrivs detta som ett nödvändigt pris för att forskningsmetodik ska demokratiseras och komma närmare praktiken.
8.9 Metafysiska utmaningar – forskningens grunder och akademiska självbilder
Metafysiska utmaningar handlar om de djupare frågor som rör forskningens natur – vad som räknas som kunskap (epistemologi), hur verkligheten kan förstås (ontologi), och vilken identitet man som forskare egentligen har. Många uttrycker osäkerhet över hur en metod som bygger på känslor, mikrosituationer och lärande i realtid ska förstås i relation till traditionella vetenskapsideal. I reflektionerna syns frågor som: ”är detta kunskap i akademisk mening?”, ”hur ska jag förhålla mig till subjektivitet?”, och ”går det att dra slutsatser utan distans och kontroll?”. Flera forskare beskriver att DAS skakar om deras etablerade antaganden om vad data är, vad evidens kan bestå av, och hur kausalitet kan förstås när både handling och känsla inkluderas i analysen. Denna metodologiska förskjutning skapar ett slags existentiellt metodobehag – en känsla av att marken inte riktigt är fast.
Den andra metafysiska utmaningen rör forskaridentiteten. I reflektioner från akademiker framträder en tydlig osäkerhet: ”är detta fortfarande forskning?”, ”hur kommer mina kollegor se på mig om jag använder detta?”, ”riskerar detta att underminera min professionalitet?”. DAS suddar ut traditionella gränser mellan forskare och praktiker, mellan distanserad analys och deltagande samproduktion. För forskare tränade i objektivitet och metodologisk renhet kan detta kännas som ett intrång i den egna disciplinära självbilden. Samtidigt beskriver några en lockelse i att för första gången få arbeta i nära relation till levd praktik – men också rädsla för hur detta positionerar dem inom sina institutionella kulturer.
Sammanfattningsvis visar forskarnas reflektioner att de metafysiska utmaningarna inte är tekniska utan identitetsmässiga. De handlar om att DAS kräver en ny förståelse av vad forskning kan vara och vem en forskare får vara. Det är just i denna skärningspunkt mellan praktik och teori som mycket av den akademiska friktionen uppstår – och där också en potential för metodologisk förnyelse ligger.
8.10 Där det skaver, där finns möjligheter – utmaningar som ett välkommet tecken
När man betraktar de åtta utmaningstyperna tillsammans blir det tydligt att motståndet inte är ett tecken på att något blivit fel, utan snarare på att något viktigt är i rörelse. Friktion uppstår nästan alltid när människor prövar nya arbetssätt, särskilt sådana som berör vanor, känslor och samspel. Att DAS ibland skaver är därför inte ett problem – det är en signal om att vardagen håller på att förändras.
Det är också viktigt att normalisera detta motstånd. Mycket av det som först upplevs som oro eller tvekan visar sig senare vara helt naturliga steg i processen. Ofta händer något intressant efter den första tiden. När syfte, rytm och trygghet faller på plats ersätts motståndet av ett slags momentum. Deltagare beskriver hur de plötsligt ser värdet, känner sig mer modiga och märker hur arbetet börjar bära frukt. Jag får ofta höra efter ett analysmöte – ”varför sa du inte att detta var syftet?”. Ja, tänker jag då, det hade du inte förstått ändå om jag hade försökt förklara. Vissa saker måste upplevas med kroppen för att uppskattas på djupet.
Det mest hoppfulla i materialet är kanske just detta: att DAS så ofta fungerar bättre än människor först tror. En metod som aldrig genererade friktion skulle förmodligen inte heller åstadkomma någon djupare lärandeeffekt. DAS gör skillnad just därför att den går på djupet, nära människors verkliga arbete och verkliga känslor. De utmaningar som uppstår är därför inte hinder att undvika, utan vägvisare. Små markörer som visar var lärande, utveckling och kulturförändring är som mest möjlig.